Det jag lär mina elever inom ramarna för kurserna i samhällskunskap och mediekunskap är att mediernas roll är att granska och förmedla. Det gamla men ständigt aktuella problemet är att mediernas uppdrag ofta går stick i stäv med mediernas arbetssätt. Arbetssättet som är en konsekvens av konkurrensen på den fria marknaden kräver att mediet (t.ex. en kvällstidning) går med vinst.

Detta får dels konsekvensen att nyheterna som publiceras bara är av högt nyhetsvärde (så många som möjligt ska vilja läsa varje specifik dagsupplaga), och dels konsekvensen att besparingar görs på så många områden som möjligt. Så få egna korrespondenter som möjligt, så billiga dealar som möjligt med så få nyhetsbyråer som möjligt, o.s.v. Inom Public service ser det annorlunda ut, där finns det pengar att ta av. Kanske blir en del av satsningarna lite missriktade och i mina ögon oviktiga, men det finns åtminstone goda tankar bakom.

I tv är det lätt att se skillnaden mellan reklamfinansierad tv och public service:

- Relamfinansierat = Traffic me! – reality-såpa om öststatstjejer som söker lyckan i väst.

- Public service = Åke och jag – dokumentär om ett mellansvenskt par som reser till ett rumänskt kloster för att hitta tillbaka till varandra.

I radio är det lätt att höra den:

- Reklamfinansierat = Morning Crazy Foam Party! – med Linda Rosing, Bingo Rimér och 50g jäst som programledare.

- Public service = Kvalitet – seriöst; lyssna på SR, det är så jävla bra!

Detta vore kanske inte så himla problematiskt om det inte smittade. Likt influensan smittar de reklamfinansierades arbetssätt nämligen av sig på de medier som har i uppdrag att förmedla nyheter på ett “sakligt och objektivt” sätt. Jag säger inte att TV4s nyheter är att jämställa med TV3 Direkt, för så är det verkligen inte. Det jag vill påstå är dock att om inte Aftonbladet m.fl. i sin rapportering hade haft med nyheter som den här(!), så hade det förmodligen varit lättare för såväl TV4 som SVT att hålla sig till en mer saklig framställan i frågor kring influensan och vaccinet.

Det finns ett bra avsnitt av Brus (UR, vad annars) där man får följa TV4s redaktionsarbete med rapporteringen kring akrylamid (du får cancer av chips). På ett av de många redaktionsmöten som hålls så är det en ung kvinna som lite försynt undrar om de inte borde ha ett inslag från en konflikthärd i och kring Katmandu. Svaret på detta blir att de inte har någon egen korre där och att de inte heller har fått ngt material från någon nyhetsbyrå. Därför går det bort. Inte för att det inte är nyhetsvärdigt, utan för att det inte finns något material. Ärligt talat, är inte det bara en dålig ursäkt?

Jag menar; om det fanns ett faktiskt värde i nyheten så hade väl någon av de större nyhetsbyråerna pumpat fram material. Hade det varit riktigt högt värde så hade TV4 kanske t.o.m. skickat en egen korrespondent. Nyheterna som visas är de som säljer, de nyheter som de stora byråerna tycker sig kunna mångla ut till så många som det bara går.

Frågan är hur ett samhälle vaccinerar sig mot dålig nyhetsförmedling…

Nyckeln, berättar Tom, ligger i kulturen på företaget. De har skapat en plats som uppmuntrar misstag, skämt, att skapa. Genom att leka sig fram får de den kreativitet de behöver. Med detta följer så klart ett antal premisser, varav den viktigaste är att regler ska vara flexibla. Mycket få saker, om några, ska vara skrivna i sten.

Björn, Alexander och jag upptäckte över sommaren att vi gjorde ett misstag med Sociala Gerillan. Vi började med fantastiska planer, vilket var helt underbart. Men vi trodde också att vi hade hittat vägen dit – och lät den förblinda oss lite grand. Istället för att göra en massa roliga grejer hade vi helt plötsligt en lista med saker som vi “måste” göra. Helt plötsligt var det inte lika roligt att arbeta tillsammans. Vi bestämde oss för att gå åt olika håll ett tag för att kontemplera situationen. Alexander fokuserade på jobbet, Björn förlorade sitt och fick tillbaka det, och jag sysslade mest med en massa andra projekt.

Men det var bra, vi behövde en sommar för att reflektera kring vad vi gjort och vart vi var på väg. Nu har vi tagit ut en ny riktning på den här sajten som involverar mer skoj, mer lösa trådar, och mer genomarbetat material. Vi skriver och gör saker när vi känner för det, varken mer eller mindre.

Vi ger oss själva fria händer och låter oss leka lite mer, helt enkelt. Det som du därmed kan se fram mot är roligare och bättre reflexioner kring kommunikation och människor, om än färre.

Hittills har jag dedikerat mitt liv åt kreativa processer och kreativitet, och jag tror att det fungerar likadant i alla hantverk. Leka är nyckeln. Detta är viktigt att ha i åtanke när man sitter som beställare.

När man köper ett hantverk köper man inte en färdig sak. Man köper en persons förmåga att göra något utifrån ett par givna ramar. Några av dessa kan man definiera själv (“det ska vara en vas”, “jag tycker bättre om runda saker än fyrkantiga”), men de flesta är inte påverkbara alls. De allra flesta glömmer bort att färdighet, målgrupp, hantverkarens humör och mycket annat inte alls är påverkbart. Att hantera dessa saker är en del av hantverket… och bör därför skötas av hantverkaren.

Så ett par snabba tips om du ska köpa hantverk är följande:

• Förstå vad du vill ha
• Förstå vad din hantverkare är bra på och tycker om
• Om du tror att ni passar bra ihop, ge din hantverkare fria händer efter att ni pratat

Programmering, nagelbyggeri, design, matlagning, foto, skrivande – de är alla hantverk och beroende av kreativitet. Om du ska göra dem, glöm inte att leka. Och om du ska beställa dem, gör din hemläxa och släpp sen energin fri. Det ska vi göra nu.

Må solrosor kanta era vägar,
Linus

“I want to know what it says,” he answered, looking steadily in her face. “The sea Floy, what is it that it keeps on saying?”

(Eller här: http://dickensurl.com/85e9, om du tyckte det var för långt.)

Man kommer långt med humor. Både på internet, i livet, och på företaget.

Att moot vann visar att han faktiskt är världens (eller åtminstone internets) mest inflytelserika person. Om man analyserar undersökningen syns det på minst tre sätt:

1. Han vann.
   Det uppenbaraste är att han faktiskt ligger högst upp. No argument there.
   
   
2. Sättet han vann på.
   Kika på siffrorna. Moot vann stort. Om man gräver lite i det på internet, eller bara läser Times egen analys av saken, så visar det sig ganska kvickt att 4chan-användare konstruerat script som automatiskt röstar på honom. Snyggt, och indikerar att han har inflytande över kunniga människor. (Jämför gärna med de människor man kan förmoda att Britney, också med i undersökningen, har inflytande över.)
   
   
3. Det hemliga meddelandet som visar hur totalt hackad undersökningen är.
   Om man lägger ihop de första bokstäverna av de som kom först ser man ett hemligt meddelande: Marblecake, also, the Game. Läs mer om vad det betyder och hur det gick till här. Att kunna manipulera undersökningen så att en viss person kommer högst upp är en sak, men att kunna manipulera de 21 första är en helt annan historia. Det är inflytande. (Även om det bara görs ‘for lulz‘.)

Förutom att detta är väldigt roligt kan man också lära av detta. Om du vill kommunicera något väl ska du visa det, inte bara säga det.

Tack till Music machinery, via Teflonminne, via Jocke.